Det var inget minde än 13 år sedan jag var utan piercingar, smink och med min naturliga hårfärg i samma veva (sminkat mig har jag knappt gjort alls de senaste fem åren..)
Sedan dess har jag tryggt hållit mig bakom en ridå av utsmyckningar och som min bror skulle ha sagt; ljug.
Det låter förstås mer dramatiskt än vad jag har upplevt det efter vägen. Det som verkligen varit dramatiskt däremot var att avklä mig den slöjan som så länge funnits som en snuttefilt både inuti och utanpå.
Aldrig har jag väl tänkt att det är någon slags maskerad jag uppehållit mig med, men från där jag är nu kan jag klart se att det finns något beskyddande i att inte vara helt avklädd, inte vara helt riktigt den man är. Trygg men skör. Trygg men fast förankrad i ytligheter av denna värld som hindrar utveckling, inveckling.
Någon kanske skulle säga att den man är finns på insidan och att yttre utsmyckning kanske snarare kan ta fram den man känner sig som på insidan. Ja så har i alla fall jag själv resonerat tidigare. På det sättet kan man väl säga att mitt yttre helt klart har representerat vem jag varit på insidan; någon som inte varit redo för att möta livet avklädd. Någon som inte varit redo att möta sig själv? För mina ståndpunkter, mina intressen, min väg i livet ryms förstås inte i utseendet. Man kan givetvis inte lägga utseendet åt sidan (det sitter där det sitter) och det är väl inte fel att sköta sitt yttre, ta hand om sitt hår, klä sig i sånt man finner vackert, men man kan göra sig säker på att man inte "ser ut" för bekräftelsens skull. Bekräftelse från andra men framförallt bekräftelse från sig själv. Man kan göra sig säker på att utseendet manifesterar vem man är och inte vem man önskar att man vore. Istället kan man fråga sig varför man önskar att man vore just så...
Henna köper ingen lantgård.
Hur som helst, för att jag själv ska kunna vara helt säker, gör jag så här...
